Födoval

De svenska fladdermössen är i första hand insektsätare och livnär sig på att fånga exempelvis myggor, flugor, nattfjärilar och skalbaggar och spindlar. En koloni med fladdermöss kan vara goda grannar att ha på vinden om man har problem med myggor i omgivningarna. En enda fladdermus sägs kunna ta omkring 2000 myggor på en enda natt. Men fladdermössen har också andra födoval. Vattenfladdemusen (Myotis daubentonii) kan till exempel fånga småfisk och nyligen kom rapporter om att Nordisk fladdermus (Eptesicus nilssonii) kan fånga och äta små fåglar. Blodsugande fladdermöss finns inte i Europa.

Årscykel

Eftersom fladdermössen i huvudsak livnär sig på insekter som föda, är fladdermössens årscykel i hög grad anpassad till insektstillgången. När tillgången på föda minskar under hösten uppsöker fladdermössen en jämt tempererad (strax över noll grader) och fuktig plats där de kan övervintra. Gruvor och grottor är populära övervintringsställen, men också klippskrevor, jordkällare och liknande platser används. Olika arter går i dvala vid olika tider på året, t ex är gråskimlig fladdermus känd för att gå i dvala så sent som i december. Vanligen börjar fladdermössen dock uppsöka övervintringsplatser under oktober månad, men tidpunkten varierar mycket med temperatur och insektstillgång. Under dvalan sänker fladdermössen sin kroppstemperatur och ämnesomsättning, vilket gör att de kan klara sig mycket lång tid utan mat. Under vintern vaknar de till ibland och dricker lite eller kissar. Det är också känt att hanar kan ta tillfället i akt att para sig en extra gång med försvarslösa sovande honor.

Framåt mars/april börjar fladdermössen så smått att vakna till liv och ger sig ut på allt längre turer från vintertillhållet. Under denna period, när insektstillgången fortfarande är begränsande, hittar man framför allt fladdermöss vid särskilda ”hotspots” där insektsproduktionen är förhållandevis god. En typisk ”hotspot” är en näringsrik sjö eller en större våtmark. Under denna period kan ett stort antal arter samlas inom områden som inte normalt utgör typiska habitat för arten.

När insektstillgången blir bättre sprider sig fladdermössen i landskapet. Honorna söker sig efter en tid samman i yngelkolonier där de föder upp sina ungar. Hannar deltar inte i kolonierna. Vanliga tillhåll för yngelkolonier är gamla hus eller ihåliga träd. I hus hittar man ofta fladdermössen mellan ytter- och innertaket, i ihåliga väggar eller på vindar. Till skillnad mot under vinterdvalan vill fladdermössen nu ha det varmt och skönt. Därför hittar man i regel kolonierna i hus vid sydväggar eller intill murstocken. I allmänhet ligger kolonin i anslutning till jaktmarker som passar arten. Det är helt enkelt mer kostnadseffektivt att inte behöva flyga så långt varje kväll för att söka föda. För större arter som flyger längre, t ex stor fladdermus och dammfladdermus är kolonins läge inte lika kritiskt. Men rent allmänt gäller att honorna är mycket energimedvetna under den tid de har ungar. Fladdermössen är också mycket hemortstrogna och återvänder ofta år efter år till samma koloniplats.

I skiftet juni/juli föds i allmänhet ungarna och de är flygfärdiga efter ungefär en månad. Därför börjar kolonierna i regel upplösas under augusti månad allteftersom ungarna blir flygga. Juli är därför en mycket kritisk månad för fladdermössen och störs kolonin under denna period riskerar det att få stora konsekvenser. Visserligen kan en hona ta med sig sin unge på magen om hon behöver flytta, men detta är inte på något sätt garanterat. I allmänhet får en hona en unge per år. I sällsynta fall två eller flera. Två ungar är vanligare hos vissa arter än hos andra.

När kolonierna upplöses sprids återigen fladdermössen i landskapet. Nu inleds parningsperioden, vilken varierar ganska mycket i tiden mellan olika arter. Hannarna försöker lägga beslag på revir av god kvalitet och locka dit honor. Dvärgfladdermusen (Pipistrellus pygmaeus) börjar ofta hävda revir redan i augusti. De flyger då runt, runt i en glänta och utstöter små drillar. Ett annat exempel är Gråskimlig fladdermus (Vespertilio murinus) som kan observeras patrullerande så sent som i december, ofta inne i städer. Den levererar då en lång sångstrof som - om man har en ultraljudsdetektor med tidsexpansion - saknar motstycke bland den svenska fladdermusfaunan. Detta ljud är också direkt hörbart för örat, men låter då som en gnisslande fläkt eller en rostig cykel.

Ett flertal fladdermusarter migrerar under hösten. Sannolikt beror detta på att fladdermössen på detta sätt förlänger sin reproduktionsperiod genom att flytta till länder med ett varmare klimat och en bättre insektstillgång. En tidigare vår gör att man som fladdermushona kan äta upp sig ordentligt vilket minskar risken senare, t ex vid dåligt väder under den kritiska perioden när ungen är född och skall försörjas. En bättre insektstillgång under höstarna gör också att fladdermössen kan lagra ordentligt med energireserver inför den långa hiberneringen (dvalan). Under denna tid förlorar fladdermössen omkring 30% av sin kroppsvikt. Vissa arter är kända för att flytta långt, T ex Trollfladdermus (Pipistrllus nathusii) och Stor fladdermus (Nyctalus noctula). Under höstarna kan man på många kända fågellokaler som t ex Ottenby eller Skanör/Falsterbo se fladdermössen ansamlas och därefter ge sig av när vädret blir bra. Under denna period har fladdermössen av i princip samtliga arter också observerats jaga ute över öppna havet.

Var hittar man fladdermöss

Fladdermöss är en mycket stor och diversifierad artgrupp som påträffas i de flesta miljöer. I Sverige finns fladdermöss över hela landet även om artrikedomen minskar ju längre norrut man kommer. I norra Lappland är endast en art funnen: Nordisk fladdermus. Lokala förhållanden spelar stor roll för hur rikt ett område är på fladdermöss. Närhet till vatten har stor betydelse genom att vatten utgör en viktig produktionskälla för många insektsarter. Fladdermöss undviker också – i de flesta fall – helt öppna miljöer som exempelvis större åkerarealer där risken ökar att bli utsatt för angrepp från rovfåglar. Tillgången på hålträd eller motsvarande spelar också stor roll eftersom fladdermössen både behöver platser att vila och ta skydd på under natten, och ännu viktigare, ett bra ställe att sova på under dagen. Monokulturer av skog är därför i de flesta fall relativt fattiga på fladdermöss både från individ och artsynpunkt.

Miljöer som ofta är rika på fladdermöss är gamla bruksmiljöer, parker, traditionella byar med kulturprägel, samt sjöar och vattendrag. Gemensamt för dessa är att de i regel utgör miljöer med en stor variation i flora och ett varierat trädskikt och ålder. För flera arter tycks också hävdade områden ha stor betydelse. Välbetade ängar, slåtter och hamlade träd goda tecken för den som letar fladdermöss.

Naturliga och onaturliga fiender

Även om fladermössen saknar en naturlig ”ärkefiende” finns ett flertal djur som är kända för att ibland fånga och äta fladdermöss. Ugglor utgör en ganska självklar fiende eftersom de liksom fladdermössen är nattaktiva. Trots detta hittar man förvånadsvärt lite lämningar från fladdermöss i uggleholkar, vilket ger anledning att tvivla på att ugglorna tar någon större mängd fladdermöss. Bland de dagaktiva fåglarna vet man att ett flertal rovfåglar kända för att ta fladdermöss om tillfälle bjuds. Bland annat har observationer gjorts av en pilgrimsfalk vid Kalmar slott som strax innan skymningen fångade ett flertal fladdermöss av arten stor fladdermus som just flugit ut från kolonin. Däggdjur som vesslor, illrar, katter med flera kan också ta fladdermöss när de sitter i vila under dagen.

Fladdermössens största fiende är dock utan tvivel människan. Men även om fladdermöss finns på gourmetmenyn i andra länder, är det inte på grund av deras läckra kött som människan hotar dem. Det främsta hotet mot fladdermössen ligger istället i snabba och omfattande landskapsförändringar. Monokulturellt skogsbruk, dikningar, försvinnande av hävdmiljöer, fragmentering av biotoper samt användning av miljögifter som t ex bekämpningsmedel påverkar fladdermössen kraftigt. På senare år har också vindkraft uppmärksammats som ett omfattande hot mot migrerande fladdermöss.