Fladdermössens evolution

Samtliga fladdermöss tillhör ordningen Chiroptera (”hand-vingar”). Fladdermössen delas därefter upp i två underordningar: vanliga fladdermöss (microchirotera) och flygande hundar (megachiroptera). Sedan 1970-talet har en omfattande vetenskaplig debatt förts kring frågan om grupperna microchiroptera och megachiroptera delar en gemensam anfader, eller om de utvecklats längs olika linjer.

De som förfäktar den difyletiska hypotesen menar att flygande hundar och vanliga fladdermöss trots omfattande likheter, som t ex förmågan att flyga, saknar en gemensam anfader. Flygförmåga skall därmed ha uppstått två gånger inom däggdjuren under evolutionens gång. Det har föreslagits att de flygande hundarna är närmare besläktade med primaterna än med vanliga fladdermöss.

Trots att man funnit visst stöd för hypotesen att Chiroptera är en difyletisk grupp, bland annat i jämförande studier av penis och av nervsystemet, så överväger idag stödet för den monofyletiska hypotesen. Både grenarna på fladdermössens träd skall alltså ha utvecklats från en gemensam anfader som levde för över 50 miljoner år sedan.

Det har också förts en intensiv evloution debatt om huruvida flygförmågan eller förmågan att navigera med ultraljud (ekolod) uppkom först. År 2003 kom denna debatt ett steg närmare sin lösning när man fann ett nytt fossil av en fladdermus som man har kallat Onychonycteris finneyi. Fossilet hittades i den 52 miljoner år gamla geologiska formationen, 'Green river' i Wyoming , USA. (se bild nedan)

Bild av fossil från Onychonycteris finneyi



Onychonycteris finneyi har stora klor, primitiva vingar, bred svans och ett underutvecklat cochlea (inneröra). Örats primitivitet ger stöd åt hypotesen att flygförmåga utvecklades före förmågan att navigera med ekolod. Det nya äldre fyndet ersätter därmed ett fynd från 60-talet av en utdöd art, Icaronycteris index, som levde under de tidiga eocenepoken för 50 miljoner år sedan. Icaronycteris index hade till skillnad från sin nyfunne förfader en anatomi som var betydligt mycket mer lik dagens fladdermöss.

I jämförelse med många andra djurarter finns påfallande få fossil från fladdermöss, vilket gör det svårt att rekonstruera det evolutionära förloppet. En anledning till att antalet väl bevarade fossil är så få är att fladdermössens ben är mycket tunna och sköra, vilket gör att de många gånger hunnit brytas ner innan de fossiliserats.