Varför inventera?

När man inventerar fladdermöss kan man - precis som med alla inventeringar - ha olika syften. Vilken avsikt man har med inventeringen har stor betydelse för hur man väljer att utföra den, det vill säga vilken metod man väljer. Det som utmärker en inventering är att man gör studien systematiskt. Det är inte bara en samling observationer utan man har valt att utföra dem på ett sätt där resultatet kan ge svar på en fråga, t ex "vilka arter finns i området?" eller "vilken art är vanligast?".

Artkartering

Den vanligaste inventeringen är att försöka ta reda på vilka arter av fladdermöss som finns inom ett aktuellt området - en sk artkartering. Ofta är detta den första typen av inventering man utför när man vill skapa sig en första uppfattning om hur läget är med fladdermössen. En inventering med detta syfte har lägre krav på standardisering än om man vill uppskatta hur många individer det finns av varje art (populationsstorlek) och inventeraren kan i stort sett bete sig hur som helst så länge man hittar maximalt antal arter. Ofta besöker man inledningsvis särskilt rika lokaler: gärna bruksmiljöer med inslag av vatten, gamla lövträd, betesmarker, slåtterängar och liknande områden. Dessa lokaler har vanligen den största artrikedomen och man hittar snabbt merparten av arterna som finns inom inventeringsområdet. Därefter försöker man i hitta miljöer som man tror kan hysa ytterligare arter. Detta kräver kännedom om arternas habitatkrav, men givet att man redan besökt rika lövskogsområden finns i regel ett behov att komplettera med skogliga miljöer förutsatt att sådana finns inom området. Därefter får man rikta in sig extra mycket på icke funna eller ovanliga arter. Vanligen vill man också i en artkartering skapa sig en uppfattning om hur utbredda arterna är i området. Det finns därför anledning att bestämma ett antal lokaler på förhand som är regelbundet spridda både med avseende på typ av miljö och geografiskt.

Linjetaxering

När man genomfört en artkatering och svarat på frågan "vilka arter finns i området?" Och - om man spritt ut sin lokaler väl "Hur spridda är arterna?" - så inställer sig ofta nästa fråga. Vilken art är vanligast? Och efter den frågan kommer i regel frågan om artantalet verkar öka, minska eller är stabilt. Nu är vi inne på en inventeringsmetodik som ställer betydligt större krav på standardisering och planering. Inventeraren får inte längre välja lokal eller tillvägagångssätt. Varför?

Jo, när man skall uppskatta hur vanligt något är måste man ha ett relativt mått. Att säga att "Pelle snubblade fem gånger" är inte speciellt intressant om man inte vet hur lång sträckan var som Pelle sprang. Man kan ju då inte veta om han snubblade oftare än Lisa som sprang en annan sträcka. På samma sätt är det med fladdermöss. Därför försöker man vid mätning av populationsstorlekar hitta ett standardiserat sätt att mäta på. Vanligen sker detta genom linjetaxering.

Linjetaxering är en metod där inventeraren följer en tänkt linje (vi vet hur lång den är) som löper genom inventeringsområdet. Hur man skall placera linjen beror på det exakta syftet med inventeringen. Är man t ex intresserad av vilka de vanligaste arterna är i området bör andelen vegetationsmiljöer som linjen passerar vara representativ för området som helhet. Är man däremot inriktad på att följa populationsstorleken hos en viss art så kan man fokusera uteslutande på miljöer där denna art brukar återfinnas.

När inventeraren följer linjen skall han/hon i regel göra detta med en konstant hastighet och notera alla fynd (som inte bedöms vara en återkommande individ).

Linjetaxering med bil

Linjetaxering kan också genomföras med bil. Liksom linjetaxering utan bil ger detta ett mått på arttätheten och om man upprepar inveteringen på samma sätt år efter år kan man också följa artrikedomens utveckling år för år (kallas ofta "monitoring" av en del förtappade svengelskianer). Linjetaxering med bil har fördelen av att kunna täcka större områden, men nackdelen att det är svårt att separera vissa närliggande arter då man saknar alla möjligheter till observation av flygbeteende och utseende. Dessutom skapar bilens rörelse en förändring i det upptagna ljudet från fladdermusen, vilket måste kompenseras vid analys.

Punktinventering med autoboxar

Det är naturligtvis möjligt att genomföra manuella punktinventeringar (dvs man står på ett ställe) men det förlorar lite av poängen. Fördelen med en manuell inventering är att du kan täcka av flera områden, så att stå stilla medan man inventerar är vanligen ingen bra idé förutom kortare perioder. Däremot blir punktinventering med hjälp av automatisk inspelningsutrustning, sk autoboxar, allt vanligare i inventeringssammanhang. Autoboxarna har fördelen att vara stationära på en särskild plats och registrerar då all aktivitet inom detta område under en hel natt. Det har visat sig att autoboxar ofta upptäcker fler arter på en lokal än manuell inventering. Ytterligare en fördel med autoboxarna är att de är standariserade - dvs de kan med fördel användas för att göra täthetsstudier av fladdermöss. Kostnaden för att placera en box på en specifik plats och därefter analysera antalet arter/natt ger möjlighet till jämförande studer över år. I längden blir användningen av autoboxar ett billigare sätt än manuell inventeirng. Förklaringen är naturligtvis att den sammanlagda inventeringstiden för en lokal ökar ganska markant när man kan övervaka en hel natt istället för vid ett kortare manuellt besök. Nackdelen med autoboxar är - precis som vid linjetaxering med bil - att man inte har möjighat att observera flygbeteende, utseende och så vidare. Det är viktigt att tänka på att autoboxar inte ersätter manuell inventering - arter av släktet Myotis är t ex mycket svåra att separera vid användandet av boxar eftersom i regel en visuell observation krävs. Autoboxar har däremot visat sig mycket framgångsrika vid selektiva studier efter ovanliga arter, t ex har autoboxar med framgång används för kartlägga Barbastell i Fyledalen i Skåne (Ahlén, 2008).

Automatisk artbestämning

Autoboxar ger många gånger upphov till ett stort datamaterial. Detta är bra eftersom de ökar sannolikheten att hitta ovanliga arter, och det ger även ett bra mått på hur vanliga olika arter är. Nackdelen är att ljudfilerna från en autobox kan ta lång tid att analysera. Situationen kompliceras av att det inte bara är fladdermöss som spelas in av autoboxar; vårtbitare kommunicerar på en frekvens som överlappar fladdermössens och det är därför inte ovanligt att autoboxen på morgonen, när man vittjar den, har fyllt hela minnet på mp3-spelaren med filer (ca 1000st för 1 GB minne). Även andra ljud som tex kraftig vind, knäppande kvistar och så vidare kan "trigga" inspelning på autoboxen. För att råda bot problemet med stora datamängder utvecklar Ecocom mjukvaran Omnibat som är ett automatiskt sorterings/artbestämningsprogram för fladdermusljud. Omnibat sorterar bort orelevanta ljud, gör en preliminär artbestämning, och varnar om ett ljud verkar vara en ovanlig art.